När Tobert och jag

hade som minst pengar beslöt vi oss för att bli blogdivare. Då kan man nämligen få en check på 50kr som går att använda på bland annat ICA. Nu klarar vi oss rätt bra men det är ju en god gärning och 50kr extra är ju ändå 50kr extra. Så idag var det dags för mig att lämna blod igen. I början gick vi ju samtidigt pojken och jag men tydligen är mitt blod är mer attraktivt än Toberts så vi har hamnat ur fas med varandra. Jag har inget emot att lämna blod egentligen och faktiskt borde fler göra det. Men jag blir så fruktansvärt trött efteråt så det är nästan inte klokt!
På tal om saker som gör mig trött. Kan någon lära mig prata datanörd så att Tobert och jag kan kommunicera med varandra?

Tobert jobbar fortfarande

och jag känner mer och mer att Batman var en dålig idé. Ibland hör jag honom prata där inne i arbetsrummet, jag vet inte om han pratar med sig själv eller någon av sina kollegor. Förmodligen pratar han med sig själv. När han arbetar såhär fanatiskt brukar han inte vilja ha kontakt med andra människor. Jag känner mig lite ensam och utanför så därför har jag tagit fram Ensamvinet.
Ensamvinet är egentligen inget annat än ett helt vanligt vitt vin som heter Diamant. För mig har det en smak av sommarkvällar och det får mig alltid att må lite bättre. Det ska helst avnjutas ståendes vid ett fönster, alternativt på en balkong, med Leonard Cohen i bakgrunden.

I mitt första inlägg

nämnde jag Toberts fältstudier, förutom att spela NES tittar han på SVTs program Drakarna. Han säger att han aldrig skulle ställa upp på något sådant där men jag undrar varför? Jag tror han skulle vara väldigt bra på att presentera sitt spel, han brinner ju verkligen för det, och lite extra pengar till hans projekt skulle inte skada! Tobert arbetar ju inte ensam med sitt spel även om det verkar så ibland. När han pluggade träffade han ju andra spelnördar så det är han, en kille som heter Martin och Rosemary aka Webby från England. Martin jobbar heltid och lite till på ett bolag som tillverkar spel och Webby vet jag inte riktigt vad hon arbetar med, men det är inte heltid i alla fall. Vad Tobert gör hela dagarna ska vi inte prata om.
Saken är i alla fall att om han fick några hundra tusen från Drakarna så skulle jag inte behöva pluggat till Mäklare och kunde jobba kvar på glassbilen. Men då är det ju det här med att klättra i träd. ”Men gumman, ska du jobba på glassbilen för alltid? Du är kompetent nog att hitta något bättre.” Helt ärligt skulle jag nog inte ha något emot att stanna på glassbilen. På en av mina rundor finns en så fruktansvärt söt pojke, han kommer varje gång och köper samma glass. Det är något speciellt med honom, han är som lillgammal. Jag skulle inte ha något emot att få en son som honom. Inte nu, men i framtiden.

Tobert har kommit igång

med sitt spel igen, Batman fungerade som vanligt. Han har suttit okontaktbar framför datorn nästan hela natten och nu nästan hela dagen, men nyss ropade han in mig till sig och ville visa en sak. Jag får egentligen inte prata om hans spel men jag tror inte det här skadar så värst mycket. Han hade animerat en sekvens med en väldigt vacker blomma som öppnade sig i månskenet. ”Den är till dig Evy, sluta skriva skit om mig i bloggen nu.” Jag längtar tills hans spel blir klart så att alla får se min blomma.

Amélie från Montmartre.

Om jag fick vara någon annan för en dag då skulle jag vilja vara Amélie. Hon är så naturlig, gör inte om sig för någon och hon har så många underbara funderingar! Jag såg om Amélie från Montmartre igår kväll när Tobert var ute med några vänner. Jag brukar passa på när han inte är hemma för han är så fruktansvärt less på den filmen. Jag förstår inte hur han kan vara det, jag kan se den hur många gånger som helst! Jag har i alla fall börjat skriva på en lista med saker jag tycker om:
• Udda ortsnamn som Handen eller Kräklingbo.
• Folk som kan äta sallad och få det att se ut som riktig mat.
• Siluetter av hästar som ligger ner.
• Maskrosor
• Låtar som är uppenbart stulna
• Grannarna i våningen nedanför.

Jag vet inte riktigt varför jag gillar grannarna i våningen nedanför. Den enda av dem som jag har pratat med är Sakura, hon lagar fantastiska grytor och hennes lägenhet doftar körsbär. På samma våning bor en blek flicka som alltid ser nervös ut. Jag tror att det är något fel på henne. H. Larsson har lägenheten precis under min och Toberts. H. Larsson spolar i toaletten om nätterna. Jag frågade Sakura en gång om Larsson är en man eller kvinna men hon svarade bara ”Inte snoka. Du blir som stackars flickan bredvid.”
För att fortsätta på temat film så ropar Tobert på mig nu, han har kört fast i sitt jobb med spelet och alltid när han gör det vill han titta på antingen Die Hard eller Batman filmerna. Han är nämligen inte bara tv-spelsnörd, han är löjligt besatt av hjältar också. Jag hoppas att det är en Batmankväll, helst den första Tim Burton gjorde med Jokern. I’m in the mood for Jack Nicholson!

Evy

heter jag förresten. Det kanske är värt att nämna.

På tal om att klättra i träd

så har Tobert precis påpekat att jag aldrig kom till poängen. Som vanligt. Vad är det som är som att klättra i träd? För mig är det som mest i bemärkelsen att påbörja projekt. En ny kurs, ett nytt jobb, designa ett nytt spel.
Toberts dator och min står i samma rum i lägenheten och varje gång jag gör något vid min dator sitter han och tjuvkollar och påpekar. Saker som att jag skriver för hårt, för sakta eller för olikt mitt första blogginlägg. Jag vet inte om det är för att han är några år äldre än mig eller om det är för att han är en storebror som han känner ett så enormt behov av att ta hand om mig.

Det är som att klättra i träd,

efter att man kravlat sig upp på den första grenen brukar det i regel gå lite lättare. Även om det ibland behövs lite planering för att ta sig vidare. Det är nog egentligen där allt faller, i planeringen. Inte för att jag är dålig på att planera utan för jag har väldigt många planer. Att bli den mest uppskattade personen i min karriär till exempel. Problemet är kanske snarare att mina planer är för jobbiga att utföra. Eller som Tobert brukar säga, att jag är höjdrädd och egentligen inte vill högre upp än första grenen.

Tobert är min livspartner, han är även den som tvingar mig upp på diverse träd. Nu senast har han lurat in mig på en utbildning jag aldrig tidigare övervägt. Hans plan är att jag ska bli mäklare så att jag kan försörja honom medan han utvecklar sitt eget tv-spel. Helt ärligt så trodde jag ju aldrig att jag skulle komma in när jag sökte. Sedan kom beskedet att jag blivit antagen och innan jag visste ordet av hade jag accepterat min plats.

Man skulle kunna säga att Tobert är en manipulerande skitstövel. Man skulle även kunna säga att jag är en dörrmatta. Båda dessa påståenden är förmodligen sanna men Tobert och jag har varit vänner så länge vi kan minnas, och även om vi aldrig diskuterat saken så älskar vi nog varandra.

Det var förövrigt Toberts idé att jag skulle söka jobb på glassbilen också. Jag ville inte så han sökte åt mig. Det jävliga är att jag efter snart sex månader fortfarande trivs med det.

Han är onaturligt bra på att klättra i träd min pojke, faktiskt både när det gäller riktiga träd och när man pratar om symbolism.

De flesta tror att han bara är en vanlig nörd som sitter och spelar Nintendo NES hela dagarna bara för att det är kul. Tobert själv kallar det för ”fältstudier” men jag är inte helt säker på vad han menar med det eftersom spelet han jobbar på är till för nästa generations Xbox. Men jag litar på att han vet vad han håller på med. Till skillnad från mig så har han ju en riktig utbildning. Högskoleingenjör i dataspelstillverkning som det så vackert heter. Jag kommer aldrig att glömma bort den titeln. Första tiden efter sin examen tjatade han om det konstant. Jag tror att han ville inspirera mig till att också utbilda mig eftersom jag låg hemma och åt choklad hela dagarna. Det var inte ett dugg inspirerande, speciellt inte eftersom att jag då nyss fått sparken från mitt jobb som servitris.