efter att man kravlat sig upp på den första grenen brukar det i regel gå lite lättare. Även om det ibland behövs lite planering för att ta sig vidare. Det är nog egentligen där allt faller, i planeringen. Inte för att jag är dålig på att planera utan för jag har väldigt många planer. Att bli den mest uppskattade personen i min karriär till exempel. Problemet är kanske snarare att mina planer är för jobbiga att utföra. Eller som Tobert brukar säga, att jag är höjdrädd och egentligen inte vill högre upp än första grenen.
Tobert är min livspartner, han är även den som tvingar mig upp på diverse träd. Nu senast har han lurat in mig på en utbildning jag aldrig tidigare övervägt. Hans plan är att jag ska bli mäklare så att jag kan försörja honom medan han utvecklar sitt eget tv-spel. Helt ärligt så trodde jag ju aldrig att jag skulle komma in när jag sökte. Sedan kom beskedet att jag blivit antagen och innan jag visste ordet av hade jag accepterat min plats.
Man skulle kunna säga att Tobert är en manipulerande skitstövel. Man skulle även kunna säga att jag är en dörrmatta. Båda dessa påståenden är förmodligen sanna men Tobert och jag har varit vänner så länge vi kan minnas, och även om vi aldrig diskuterat saken så älskar vi nog varandra.
Det var förövrigt Toberts idé att jag skulle söka jobb på glassbilen också. Jag ville inte så han sökte åt mig. Det jävliga är att jag efter snart sex månader fortfarande trivs med det.
Han är onaturligt bra på att klättra i träd min pojke, faktiskt både när det gäller riktiga träd och när man pratar om symbolism.
De flesta tror att han bara är en vanlig nörd som sitter och spelar Nintendo NES hela dagarna bara för att det är kul. Tobert själv kallar det för ”fältstudier” men jag är inte helt säker på vad han menar med det eftersom spelet han jobbar på är till för nästa generations Xbox. Men jag litar på att han vet vad han håller på med. Till skillnad från mig så har han ju en riktig utbildning. Högskoleingenjör i dataspelstillverkning som det så vackert heter. Jag kommer aldrig att glömma bort den titeln. Första tiden efter sin examen tjatade han om det konstant. Jag tror att han ville inspirera mig till att också utbilda mig eftersom jag låg hemma och åt choklad hela dagarna. Det var inte ett dugg inspirerande, speciellt inte eftersom att jag då nyss fått sparken från mitt jobb som servitris.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar